För ett halvår sedan hade det satt igång. Det började kännas i magen att nånting var på gång och det ville helt enkelt inte ge med sig. Aldrig förr har vi väl längtat efter något så mycket och helt otroligt hur fort 9 månader väl gick. Kanske just för att man räknade veckorna och arbetade samtidigt så det kändes som måndag, fredag, måndag, fredag och däremellan fanns inget - tiden bara rusade iväg.
Jag kan villigt erkänna att jag saknar min mage, att vara gravid, det var helt fantastiskt, kanske just för att jag aldrig mått så bra. Visst det var tugnt och man fick aldrig sova en hel natt och springa på toaletten stup i ett för alla falsklarm - men på det hela taget - fantastiskt!
Kanske var den sista månaden extra speciell för då växte magen som aldrig förr och jag trodde nog att magen inte skulle växa så mycket mer efter sjunde månaden, då jag tyckte jag var jättestor. Aj så fel jag hade, i slutet var jag rejält otymplig och låg mest på gräsmattan medans min man serverade mig Calippo - som sig bör helt enkelt.
Jag saknar lite känslan av att alltid ha någon med mig, att känna hur det sparkade i magen, men vad som är ännu mer ofattbart är ju att den varelsen som nu sitter bredvid mig faktiskt var den som sparkade från insidan!
Jättemagen. Och här är det ändå 13 dagar tills hon valde att komma ut :)
Vad fint
SvaraRaderaPuss